Kan biobanker användas för att lösa brott?
Biobanker i Sverige, inte minst PKU-biobanken, omnämns ibland som en möjlighet för att lösa brott och fånga misstänkta gärningsmän. I denna text förklarar vi varför detta inte är möjligt men också varför biobanker inte bör användas för brottsutredningar.
Därför kan biobanker inte användas specifikt för brottsutredning
Biobanker är uppbyggda för användning av prover och uppgifter för patienters, hälso- och sjukvårdens och forskningens behov med bibehållet skydd för provgivares integritet. Genom biobankslagen (2023:38) regleras vad prov får användas till, bl.a. till vård, behandling, forskning och kvalitetssäkring.
En biobank är i praktiken en samling prov och en mindre mängd persondata. Ett vanligt exempel är att vävnadsprov från cancerpatienter sparas och därefter kan jämföras med nya prov för att ställa säkrare diagnos och ge ytterligare behandling.
Biobanker är inte uppbyggda för att användas inom ramen för brottsutredning. Till biobanker finns exempelvis inget DNA-register kopplat som skulle möjliggöra eftersökandet av enskilda gärningspersoner inom ramen för en brottsutredning.
Biobanksprov tillgängliggörs inte för ändamålet brottsutredning
Ett prov ur en biobank får användas endast för de ändamål som anges i biobankslagen och som provgivare fått information om. Biobankslagen medger inte någon annan användning av prov som faller utom dess tillämpningsområde, såsom exempelvis utredning av brott. Prov från en biobank tillgängliggörs därmed inte för ändamålet brottsutredning.
Statlig utredning har redan gjorts
I utredningen Framtidens biobanker (SOU 2018:4) gällande regleringen av biobanker, gjordes en mycket noggrann analys för att undersöka om prov från vårdens biobanker, inklusive PKU-biobanken, ska få användas för utredning av brott. Kort sagt har man inte ens teoretiskt kunnat komma på en situation där användningen av biobanker kan underlätta polisens chanser till brottsbekämpning.
Utredningen som gjordes landade i ett tydligt ställningstagande om att prov ur biobanker inte ska få användas i brottsutredningar, något som beskrivs enligt följande:
”I våra direktiv anges att biobanksprover kan ha avgörande betydelse för att lösa allvarliga brott. Vi har dock inte funnit något fall där ett prov ur en biobank har varit avgörande för uppklarandet av ett brott. De brottsutredande myndigheter vi har samrått med har också framfört uppfattningen att biobanksprover inte är användbara i brottsutredningar. Myndigheterna har berättat att de inte känner till något verkligt fall där ett biobanksprov har varit värdefullt i en brottsutredning och att de inte heller har kunnat identifiera någon hypotetisk situation där tillgången till ett sådant prov någon gång i framtiden skulle kunna vara av betydelse.”
Läs utredningen i sin helhet på regeringens webbplats (se kapitel 23 ”utredning av brott”)
Biobanker och straffprocessuella tvångsmedel
Vid sidan av en begäran om tillgång till prov kan brottsbekämpande myndigheter söka tillämpa straffprocessuella tvångsmedel för att få åtkomst till prov från en biobank (husrannsakan i syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag). Det är slutligen domstol som, efter en proportionalitetsbedömning, fattar beslut i ett sådant ärende.
Generellt har antingen hovrätten eller Högsta domstolen (HD) beslutat att avslå begäran eftersom utlämning av biobanksprov för brottsbekämpning både bryter mot biobankslagen och anses skada förtroendet för biobankerna.
Ett beslut från Högsta domstolen
I utredningen om mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 togs ett prov från PKU-biobanken i beslag av Polismyndigheten. En vanlig missuppfattning gällande ärendet är att polisen på grund av biobanksprovet kunde identifiera gärningspersonen.
Vad PKU-provet gjorde var endast att bekräfta en redan misstänkt gärningsperson. I själva verket skulle därför ett salivprov taget på den misstänkte ha fungerat minst lika bra och är också en vanlig metod som polisen använder sig av för att fastställa en misstänkt gärningspersons identitet.
I beslut från Justitieombudsmannen (JO) gällande ärendet, framgår också att polisen, istället för beslag, borde ha övervägt frågan om husrannsakan och den frågan borde ha underställts tingsrättens prövning. Prov i biobankerna bör med detta som utgångspunkt bara lämnas ut till polis och åklagare om domstol har beslutat i frågan. Efter Anna Lindh-mordet 2003 har polisen inte fått tillgång till ett enda prov ur PKU-biobanken.
Negativa konsekvenser vid användning av biobanksprov för brottsutredningar
Att använda biobanksprov för brottsbekämpande ändamål skulle medföra allvarlig skada för biobankernas förtroende. I praktiken skulle det medföra risk för att värdefulla prov förstördes efter begäran från provgivaren. Det skulle i sin tur påverka sjuka människors möjlighet till adekvat vård och behandling på ett negativt sätt men också möjligheten till effektiv forskning som ligger till grund för bättre hälsa och nya behandlingar och läkemedel.
Det ska noteras att bevarade prov kan vara av betydelse för genetiska släktingar eller för framtida generationer i samband med diagnos och behandling av ärftliga sjukdomar.
I grunden utgör biobankerna en möjlighet att lära sig mer om mänskliga sjukdomar för att kunna erbjuda bästa möjliga vård till varje individ. Detta gäller inte minst PKU-biobanken som varje år säkerställer att en rad allvarliga sjukdomar både upptäcks och kan behandlas i tid, något som både räddar liv och skapar bättre förutsättningar för nyfödda barn i Sverige. Detta är kunskap som riskerar att gå förlorad vid användning av biobanksprov för brottsutredningar där allmänhetens förtroende för biobankerna rubbas.