Om biobanker

Biobanker är väldigt värdefulla för din vård och behandling men också för medicinsk forskning och utveckling. Vi förklarar vad en biobank är, vilka prov som sparas och värdet av biobanker.

En biobank är en samling prov som tagits från människa eller foster och som samlas in, analyseras, förvaras och tillgängliggörs utifrån gällande lagstiftning. Vanligast är att det är prov tagna i hälso- och sjukvården för vårdändamål men det kan också vara prov som tagits och förvaras för forskning.

Prov som bevaras i biobanker kallas för biobanksprov och ska alltid gå att spåra till en enskild individ. I praktiken kan ett biobanksprov vara allt från vätskor som blod, urin och saliv till cell- och vävnadsprov. Biobanksprov är per definition:

• Prov som tas i hälso- och sjukvården och som sparas mer än två månader efter att provet är analyserat.
• Prov som tas inom ramen för ett forskningsprojekt och som sparas mer än sex månader efter provtagningsdatum och/eller prov som analyseras inom sex månader men inte förstörs direkt efter analys.

I Sveriges biobanker finns över 150 miljoner sparade prov. De största biobankerna finns inom regionerna där uppskattningsvis 90 % av alla biobanksprov i Sverige finns lagrade. Det finns också biobanker i privat regi och vid universitet. Enstaka biobanker finns även vid statliga myndigheter, till exempel Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket.

Vilka prov sparas i biobanker?

Majoriteten av alla prov som sparas i biobanker är till för vård och behandling (ca 95 %). De flesta prov som tas i hälso- och sjukvården kastas efter att de har analyserats. Andra prov kan däremot sparas i en biobank hos det laboratorium som utför analyserna åt din vårdgivare. Detta kräver ditt samtycke och det är dessa prov som kallas för biobanksprov.

Därför sparas prov

Prov sparas framför allt för att du som patient ska få så bra och säker vård som möjligt. Det kan handla om att den som ställer diagnos kan behöva jämföra ett nytt prov med ett tidigare sparat prov från dig. Det sker ofta vid utredning av tumörsjukdomar, där sparade prov kan jämföras med nya för att ge en säkrare diagnos och behandling. Det är också vanligt vid utredning av infektionssjukdomar. Genom sparade prov kan vården också i efterhand kontrollera om ett tidigare svar från en analys eller diagnos var korrekt. På detta sätt är sparade prov också en garanti inte bara för bra vård utan också att du får rätt vård.

Kort sagt innehåller biobanksprov viktig information som kan hjälpa både vårdpersonal och forskare att förstå sjukdomar och virus men också utveckla läkemedel och nya behandlingar. Biobanksprov behövs även för utbildning av vårdpersonal och för vårdens arbete med kvalitet och utveckling.

Bevarandet av prov är inget nytt

Prov för vård har i Sverige bevarats inom patologilaboratorierna sedan 1920-talet och har sedan ökat succesivt i antal efter att flera patologiverksamheter etablerades sedan slutet av 50-talet och framåt. Bevarande av prov för det specifika ändamålet forskning började först senare. De största biobankerna omfattar idag prov som sparas för vård och behandling inom klinisk patologi och cytologi.

Forskning på biobanksprov

Biobanksprov kan användas i forskning om det finns ett uttryckt samtycke och en godkänd etikansökan. Forskningsstudier som görs på sparade biobanksprov måste alltid godkännas av Etikprövningsmyndigheten som också utvärderar om proverna kan användas i forskningen utan att den som har lämnat prov påverkas negativt. 

Läs mer om etikprövning på Etikmyndighetens webbplats

Förvaring av biobanksprov

Olika typer av prov bevaras på olika sätt. Blodprov kan exempelvis bevaras i rör i frysar eller intorkat på papper i kylrum, medan vävnadsprov kan bevaras inbäddat i paraffin. Bevaringsformen anpassas efter typ av prov, hur länge de ska förvaras samt vilka analyser som kan bli aktuella i framtiden. Det som är samma för alla prov är kraven på att de ska sparas på ett säkert sätt för att inte oavsiktligt förstöras eller så att obehöriga får tillgång till dem. Alla prov måste också kodas och ska kunna hittas och plockas fram för analys eller om den som lämnat prov (provgivaren) ändrar sitt samtycke. Ett biobanksprov ska dessutom alltid förvaras i en biobank som är registrerad hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO). I Sverige finns det omkring 450 biobanker registrerade hos IVO.

Så hanteras biobanksprov

All hantering av biobanksprov grundar sig i Biobankslagen som kom år 2003 och som reglerar hur humanbiologiskt material får samlas in, förvaras och användas. Syftet med lagen är att skydda varje människas integritet samtidigt som prov som sparas både måste hanteras och spåras på rätt sätt och endast får tillgängliggöras för specifika ändamål. I praktiken säger lagen att biobanksprov med respekt för den som har lämnat prov (provgivaren) endast får användas för vård och behandling, utbildning, kvalitetssäkring, utveckling, klinisk prövning och forskning. 

Läs mer om biobankslagen

Biobankernas värde

Biobanker behövs eftersom de möjliggör bevarandet av prov samtidigt som de med stöd av biobankslagen värnar om din integritet och självbestämmanderätt. Framförallt handlar det om att du som patient ska ha möjligheten att få bästa möjliga vård och att den värdefulla kunskap som följer med ett biobanksprov inte går förlorad. Biobanker bidrar både till dagens och framtidens lösningar inom hälso- och sjukvård och kan liknas vid en tidsmaskin där möjligheten att gå tillbaka i tiden gör att det går att hitta svar på medicinska gåtor. Det finns flera exempel på viktiga upptäckter genom biobanksprov, inte minst HPV-vaccinet som kunde tas fram tack vare sparade prov. Ett annat exempel är PKU-prov (blodprov) som tas på nyfödda barn i Sverige sedan 1970-talet och än idag gör att barn som föds slipper att utveckla en rad allvarliga sjukdomar.

Exempel på användningsområden för biobanksprov:

• För uppföljning av din vård men också för din framtida vård och behandling
• För framtida generationers diagnos, vård och behandling, exempelvis vid ärftliga sjukdomar
• För att löpande utveckla bättre och säkrare analyser och behandlingar
• För utbildning av personal inom vården
• För medicinsk forskning som förbättrar vården. Observera att all forskning först måste godkännas av Etikprövningsmyndigheten

Rekommenderade sidor