Om biobanker

Biobanker är värdefulla för din vård och behandling men också för medicinsk forskning och utveckling. Vi förklarar vad en biobank är, vilka prov som sparas och värdet av biobanker.

En biobank är en samling identifierbara prov som tagits från människa eller foster och som samlas in, sparas och används utifrån gällande lagstiftning. Det vanligaste är att prov tas inom hälso- och sjukvården och används för din vård och behandling men prov tas också för forskning.

Prov som bevaras i biobanker kallas för biobanksprov och ska alltid gå att spåra till en enskild individ. I praktiken kan ett biobanksprov vara allt från vätskor som blod, urin och saliv till ett cell- eller vävnadsprov. Biobanksprov är per definition:

Identifierbara prov som sparas mer än nio månader efter provtagningstillfället.

I Sveriges biobanker finns över 150 miljoner sparade prov. De största biobankerna finns inom regionerna där uppskattningsvis 90 % av alla biobanksprov i Sverige finns lagrade. Det finns också biobanker i privat regi och vid universitet. Enstaka biobanker finns även vid statliga myndigheter, till exempel Folkhälsomyndigheten.

Vilka prov sparas i biobanker?

Majoriteten av alla prov som sparas i biobanker är till för vård och behandling (ca 95 %). De flesta prov som tas i vården kastas efter att de har analyserats. Vissa prov kan däremot sparas i en biobank hos det laboratorium som utför analyserna åt din vårdgivare. Det är dessa prov som kallas för biobanksprov och du ska alltid få information om du lämnar prov som kan komma att sparas i en biobank.

Därför sparas prov

Prov sparas framför allt för att du som patient ska få så bra och säker vård som möjligt. Det kan handla om att den som ställer diagnos kan behöva jämföra ett nytt prov med ett tidigare sparat prov från dig. Det sker ofta vid utredning av tumörsjukdomar, där sparade prov kan jämföras med nya för att ge en säkrare diagnos och behandling. Det är också vanligt vid utredning av infektionssjukdomar.

Genom sparade prov kan vården också i efterhand kontrollera om ett tidigare svar från en analys eller diagnos var korrekt. På detta sätt är det sparade provet också viktigt för att du ska få rätt vård utifrån dina förutsättningar.

Kort sagt innehåller biobanksprov viktig information som kan hjälpa både vårdpersonal och forskare att bättre förstå sjukdomar, dess uppkomst men också utveckla läkemedel och nya behandlingar. Biobanksprov behövs även för utbildning av vårdpersonal och för vårdens arbete med kvalitet och utveckling.

Sparande av prov är inget nytt

Prov för vård har i Sverige sparats inom patologilaboratorierna sedan 1920-talet och har sedan ökat succesivt i antal efter att flera patologiverksamheter etablerades sedan slutet av 50-talet och framåt.

Sparande av prov för det specifika ändamålet forskning började först senare. De största biobankerna omfattar idag prov som sparas för vård och behandling inom klinisk patologi och cytologi.

Forskning på biobanksprov

Biobanksprov kan användas i forskning om det finns ett uttryckt samtycke och en godkänd etikansökan. Forskningsstudier som görs på sparade biobanksprov måste godkännas av Etikprövningsmyndigheten som också bedömer om prov kan användas i forskningen utan att den som har lämnat/lämnar prov påverkas negativt. För kliniska prövningar är det Läkemedelsverket som står för godkännandet.

Läs mer om etikprövning på Etikmyndighetens webbplats

Förvaring av biobanksprov

Olika typer av prov sparas på olika sätt. Blodprov kan exempelvis sparas i rör i frysar eller intorkat på papper i kylrum medan vävnadsprov kan sparas inbäddat i paraffin. Sättet prov sparas på anpassas efter typ av prov, hur länge de ska förvaras samt vilka analyser som kan bli aktuella i framtiden.

Det som är samma för alla prov är kraven på att de ska förvaras på ett säkert sätt för att inte oavsiktligt förstöras eller så att obehöriga får tillgång till dem. Alla prov måste också kodas och ska kunna hittas och plockas fram för analys eller om den som lämnat prov (provgivaren) ändrar eller begränsar vad prov får användas till eller också vill att de ska förstöras.

Ett biobanksprov ska dessutom alltid förvaras i en biobank som är registrerad hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO). I Sverige finns det omkring 450 biobanker registrerade hos IVO.

Så hanteras biobanksprov

All hantering av biobanksprov grundar sig i den biobankslag som kom år 2023 och som reglerar hur humanbiologiskt material får samlas in, sparas bevaras och användas.

Syftet med lagen är att skydda varje människas integritet samtidigt som prov som sparas både måste hanteras och spåras på rätt sätt och endast får tillgängliggöras för specifika ändamål. I praktiken säger lagen att biobanksprov med respekt för den som har lämnat prov (provgivaren) endast får användas för vård och behandling, utbildning, kvalitetssäkring, utveckling, klinisk prövning och forskning, patientskadeärenden samt i undantagsfall även för identifiering av avlidna.

Läs mer om biobankslagen

Biobankernas värde

Biobanker behövs eftersom de möjliggör sparandet av prov samtidigt som de med stöd av biobankslagen värnar om din integritet och självbestämmanderätt. Framför allt handlar det om att du som provgivare ska ha möjligheten att få bästa möjliga vård och att den värdefulla kunskap som följer med ett biobanksprov inte går förlorad.

Biobanker bidrar både till dagens och framtidens lösningar inom hälso- och sjukvård och kan liknas vid en tidsmaskin där möjligheten att gå tillbaka i tiden gör att det går att hitta svar på medicinska gåtor.

Det finns flera exempel på viktiga upptäckter genom biobanksprov, inte minst HPV-vaccinet som kunde tas fram tack vare sparade prov. Ett annat exempel är PKU-prov (blodprov) som tas på nyfödda barn i Sverige sedan 1970-talet och än idag gör att barn som föds slipper att utveckla en rad allvarliga sjukdomar.

Exempel på användningsområden för biobanksprov:

• Din egen vård. Om en behandling inte gett önskad effekt kan ett sparat prov jämföras med ett nytt för att kunna ställa en säkrare diagnos.
• Att ge vård till släktingar vid ärftliga sjukdomar.
• Att utbilda personal i vården.
• Att utveckla och kvalitetssäkra metoder, analyser och rutiner i vården.
• Forskning för att i framtiden bättre kunna förebygga och behandla sjukdomar. All forskning måste vara godkänd av Etikprövningsmyndigheten och ibland även av Läkemedelsverket.
• Att testa och utvärdera produkter som kan komma att användas i vården, exempelvis insulinmätare eller mikroskop.
• Utredningar om du som patient har anmält att du har skadats i vården.
• Att vid behov identifiera en person som dött.
• Att förebygga spridning av smittsamma sjukdomar.

Rekommenderade sidor