2020: Året som gått – reflektioner kring covid-19
På ett eller annat vis påverkas vi alla av den pågående pandemin. Det kan vara så att vi själva eller någon vi bryr oss om blivit drabbad. Eller så påverkas vi på ett eller annat vis av de fysiska restriktioner som finns. Det lurar en oro kring om detta är det nya normala. Många arbetar också inom yrken som har blivit hårt belastade, inte minst inom sjukvården men även forskarvärlden har påverkats. Utmaningen är att både hantera det som ligger på bordet idag men också att hitta lösningar så att färre drabbas eller fler kan botas. Vad kan vi göra för dem, för att underlätta deras viktiga arbete?
I denna artikel fokuserar jag på biobanksområdet och lyfter fram reflektioner utifrån synpunkter jag har fått in via möten och från biobankssamordnare och Regionala biobankscentrum.
Ökat tryck på laboratorier och biobanker
Viruset och sjukdomen har inneburit att det tas många fler prov för att undersöka om den enskilda patienten eller individen har covid-19, eller om de har utvecklat antikroppar mot SARS-CoV-2. Hanteringen och analyserna av prov utförs vanligen vid laboratorier för klinisk mikrobiologi, men även andra specialiteter berörs. Prov tas också för specifika forskningsstudier med syfte att nå kunskap om sjukdomen och dess följdsjukdomar, för medicinteknisk utveckling, för hur individer bör behandlas och för framtagande av läkemedel och vacciner. När det gäller akademisk forskning har flera regioner använt sig av processen sjukvårdintegrerad biobankning för forskning som idag finns implementerat vid 25 sjukhus runt om i landet. Biobanksverksamheterna har som uppgift att bevara prov på ett säkert vis och tillgängliggöra dem för tillåtna ändamål. De har sett ökade önskemål om att bevara prov, både för den enskilda individens vård och behandling och för att möjliggöra metodutveckling och forskning. En stor utmaning är att det inte helt säkert på förhand går att veta hur många prov, provvolymer eller vilka typ av provmaterial som skulle behöva sparas för den forskning och utveckling som behövs. Enbart en sak är helt säker – ett sparat prov kan man gallra, men ett kastat prov går inte att återskapa
Reflektioner kring vad som fungerat mindre bra
Hög arbetsbelastning, personalbrist, konkurrerande uppgifter samt pandemins restriktioner har inneburit stora påfrestningar för vården, laboratorier och biobanker.
För att ge verksamheterna bättre förutsättningar och minska onödig stress och belastning är det viktigt att tidigt involvera verksamhetskompetens från laboratorier och biobanker i framtagande av beslut som berör verksamheten. Det får flera positiva effekter, såsom att beslutsfattare får kunskap om vilka frågor gällande prioriteringar som behöver lösas och/eller vad som krävs organisatoriskt för att möjliggöra genomförandet av viktiga beslut. Men det innebär också att verksamheterna blir bättre rustade, får stöd i viktiga prioriteringar och ges bättre förutsättningar att utföra sina viktiga uppdrag.
Biobankslagens samtyckesregler innebär att uttryckligt samtycke krävs för att provgivarens prov ska kunna bevaras för dennes framtida vård. Samtyckesreglerna är komplicerade och ställer särskilda krav gällande prov som tas inom en vårdgivares verksamhet. I pandemin har det dock inte alltid varit klart vid insamlandet om prov bör bevaras i biobank och för vilka ändamål. Det innebär att det även finns prov som med anledning av pandemin bedömts att de behöver bevaras, men för vilka samtyckesrutiner för att uppfylla kraven gällande samtycke i biobankslagen inte funnits på plats. I dessa fall har regionerna olika alternativ – förutom att omgående få samtyckesrutiner på plats – skicka ut information i efterhand eller att kasta prov.
Ett sätta att lösa detta är att ändra samtyckesreglerna i biobankslagen enligt förslaget i slutbetänkandet om utredningen om reglering av biobanker (Framtidens biobanker, SOU 2018:4).
Detta innebär inte att rättigheten att besluta om sitt provs bevarande tas bort. Samtyckesregler finns i Patientlagen (reglerar information och samtycke inom hälso- och sjukvården) och i lagen om etikprövning av forskning som avser människor (reglerar information och samtycke för prov som ska användas i forskning). Varken patientlagen eller etikprövningslagen fanns när biobankslagen trädde i kraft, men ingen justering av samtycket i biobankslagen gjordes i samband med ikraftträdande, vilket gör att det i dag råder en dubbelreglering av information och samtyckeskraven. Den nämnda utredningens slutsats, var att det inte krävs en särskild reglering i biobankslagen av samtycke för att spara prov i en biobank, varken för vård eller för forskning. Detta innebär att samtyckesreglerna i biobankslagen kan tas bort och att samtyckereglerna i annan befintlig lagstiftning kan användas.
Avsaknad av nationellt biobanksregister.Det går inte idag att på ett nationellt plan få en överblick, söka ut eller se vilka prov som finns bevarade i biobank. Det går inte heller att koppla information om vilka prov som finns bevarade med andra datakällor. Utan ett biobanksregister behöver varje fråga och frågeställning lösas separat. Ibland går det inte att lösa, trots att både prov och informationen om prov finns, liksom engagerade medarbetare och provgivare som är positiva till att prov används för att öka kunskap för en förbättrad vård.
Regionerna arbetar med en nystart, för att få ett gemensamt IT-stöd för information om prov och data om prov på plats. Det är viktigt att det läggs resurser på att färdigställa regionernas gemensamma biobanksregister och att det fattas lokala beslut att leverera data från Laboratorieinformationssystem (LIS) till detta.
Viktiga ljusglimtar
Att pandemin har satt ljus på vikten av provtagning och biobankning och problem i relation till detta (såsom biobankslagens samtyckesregler). Behov av samordning av och dedikerade resurser för biobanksarbete har blivit tydligt. Det lokala engagemanget har varit stort.
Att förbättringsområden har identifierats och att förbättringar fortlöpande har skett. Såsom förbättrat och utökat samarbete och dialog, lokalt, sjukvårdsregionalt och nationellt och bättre nyttjande av gemensamma resurser.
Att det redan fanns etablerade rutiner inom den enskilda regionen. Att sjukvårdsintegrerad biobankning var på plats innan covid-19 bröt ut. Flera av de pågående insamlingarna för forskning skulle inte ha varit möjliga utan den. Att samverkan via Biobank Sverige redan var etablerad vilket gjorde att det fanns befintliga nätverk för att diskutera och lösa gemensamma problem. Att det redan fanns nationellt material som förvaltas av Biobank Sverige som kunde användas.
Att det fanns särskilda medel från Vetenskapsrådet för verksamhet inom Biobank Sverige och att det dessutom kunde tillskjutas ytterligare medel särskilt för att användas för att säkra utökad biobankning av prov värdefulla för forskning om covid-19.
Min sammanfattning är att många av ljusglimtarna kommer från synliggörande och samarbete. När vi hjälps åt på alla plan får vi också bättre förutsättningar för att hitta lösningar.
Stort tack till er alla som har delat med er av era erfarenheter och tankar. Jag hoppas att vi genom ert viktiga arbete får se ännu fler ljusglimtar i vår.
Sonja Eaker Fält, Ordförande beredningsgruppen för Biobank Sverige