Livsvillkor och psykosociala faktorer påverkar risken för hjärtinfarkt

Människors livsvillkor och psykosociala situation påverkar risken att drabbas av hjärtinfarkt. Särskilt stor effekt i dagens Sverige har skillnader i inkomst. Det har Margareta Kristensson visat i sin forskning. Hon hoppas att denna kunskap får större genomslag både hos politiker och inom vården.

Det var 1992 och allt flera undrade över den ökande hälsoklyftan mellan Öst- och Västeuropa. Exempelvis hade 50-åriga litauiska män fyra gånger högre risk att få hjärtinfarkt jämfört med svenska män. Trots att de litauiska männen hade bättre blodfetter än de svenska. Detta kunde inte förklaras av skillnader i sjukvårdens kvalitet eller av traditionella riskfaktorer.

– Jag blev inbjuden att som doktorand studera om psykosociala faktorer och stressmekanismer kunde ligga bakom. Det var så jag kom in på det här.

Sämre psykosocial situation i Litauen

Margareta Kristensson och hennes kollegor fann att den psykosociala situationen för män i Litauen var sämre; de upplevde mer arbetsrelaterad stress, var mer socialt isolerade, hade lägre tilltro till egen förmåga, mindre tillit till andra och var mer uppgivna och deprimerade. De reagerade också sämre med stresshormonet kortisol i en stressituation.

– Jag funderade mycket på om skillnaderna kunde bero på våra metoder. Vi visste att det inom länderna fanns stora skillnader mellan människor med olika livssituation. Så om jag fann samma skillnader inom länderna som mellan dem skulle jag lita på resultaten.

Det visade sig att samma skillnader fanns inom båda länderna. Män med lägre inkomst, utbildning eller yrkesstatus löpte större risk att bli sjuka.

Liknande skillnader finns inom Sverige

Även om livsvillkoren är allmänt tuffare i Litauen än i Sverige påverkar livsvillkoren människors hälsa även inom välfärdslandet Sverige.

– Den ojämlikhet i hälsa som man såg 1992 mellan grupper med olika socioekonomisk situation har fortsatt öka. Idag slår skillnader i inkomst också hårdare än skillnader i utbildning när det gäller hälsan.

Margareta Kristensson är särskilt intresserad av skyddande psykologiska faktorer. Hennes grupp har tidigare visat att tilltro till egen förmåga är en oberoende skyddsfaktor för hjärtinfarkt medan uppgivenhet ökar denna risk. Gruppen genomför nu studier där de samlat salivprov och blodprov från deltagare vid olika tidpunkter under dygnet. En av de markörer de har studerat är ett protein som kallas MMP-9 och finns i ökad grad i blodet hos den som har fått en hjärtinfarkt.

– Vi har visat att friska som har en ökad nivå av MMP-9 har en ökad risk att insjukna eller dö i hjärtinfarkt 8 år senare. Både kortisol, MMP-9 och andra mått på inflammation är kopplade till en lägre tillgång till psykologiska resurser och till mera uppgivenhet

Biobanker en trygghet och kvalitetssäkring

Alla Margareta Kristenssons studier är beroende av biobanker.

– Vi följer stora grupper av individer under lång tid. Vi samlar först in prov som saliv, blod och urin. När vi sedan följer upp samma personer 5 eller 10 år senare kan vi jämföra prov från de som fått och inte fått hjärtinfarkt.

Dessa prov förvaras idag av Linköpings Biobanksfacilitet som hennes forskargrupp var en av de första att flytta in i.

– Detta är en fantastisk trygghet och kvalitetssäkring. Tidigare ansvarade varje forskargrupp för sina egna frysar. Man hade själv ”jour” och när någon frys gick sönder blev man kontaktad och fick gå in, kanske en lördagsnatt, för att flytta över till reservfrys. Nu slipper vi allt det.

Sedan 2 år tillbaka är Margareta Kristensson professor emerita, och arbetar fortfarande med sin forskning. Hon arbetar också för att resultat från hennes forskning får genomslag i samhället, både utanför och i vården.

– Våra resultat visar att vi behöver utveckla ett samhälle där alla har möjlighet till och vågar tro på sin förmåga och har hopp och framtidstro. Detta är särskilt viktigt för grupper med lägre utbildning eller inkomst.

Resultaten visar också hur viktigt det är med bemötandet i sjukvården, säger hon.

– Ett bemötande som hjälper mig som patient att våga tro att jag kan klara sjukdomsperioden ökar chansen att överleva, men ökar också möjligheten till en framgångsrik rehabilitering.