Västerbotten en unik resurs för folkhälsoforskning
Runt om i Sverige finns flera stora befolkningsbaserade provsamlingar – även kallade kohorter – som helt eller delvis har samlats in av specifika forskare eller forskargrupper. I en kohort kan personer följas över tid, vilket är av stort värde för att kunna studera olika hälsoeffekter och riskfaktorer hos människor. I Västerbotten har nästan hälften av alla invånare över 40 år frivilligt lämnat prov. Det gör Västerbotten unikt i Sverige. Med hjälp av invånarnas bidrag kan Ingvar Bergdahl studera effekterna av miljögifter på västerbottningarnas hälsa. Med tiden har han använt dessa provsamlingar så mycket att han idag hjälper andra forskare i deras forskning.
Ingvar Bergdahls yrkesvardag vilar på två ben. I grunden är han forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Där forskar han om vilka hälsoeffekter miljöföroreningar har. Mycket av hans forskning handlar om effekterna av olika metaller, som bly och kadmium och långlivade organiska miljöföroreningar som PCB och DDT.
Han är också föreståndare för Enheten för biobanksforskning, en roll där han hjälper andra forskare att få så mycket nytta av biobanksprov som möjligt. Biobanksarbetet har med tiden blivit det han främst fokuserar på.
– I min forskning om miljöföroreningar använde jag regelbundet prov från några stora samlingar som finns i Västerbotten och ingen annanstans.
I Västerbotten erbjuds nästan alla invånare möjligheten att få lämna prov när de fyllt 40, 50 och 60 år och idag finns över 135 000 deltagare med i den befolkningsbaserade kohorten Northern Sweden Health and Disease Study, NSHDS som ingår i Biobanken norr.
Hur mycket har kadmium i blodet minskat?
Ingvar Bergdahl har gjort mycket egen forskning med hjälp av materialet i biobanken. Ett av de mest slående resultaten kom från en studie av tungmetallen kadmium, där han undersökte hur nivåerna i blodet på västerbottningarna ändrats med tiden.
– Det har ju gjorts en hel del ansträngningar för att minska utsläppen. Vi ville se hur stor effekt det fått.
Han tittade då på långa serier av blodprov för att se om halten kadmium som fanns i blodet på testpersonerna minskade över tid. Det visade sig inte ha minskat alls.
– Det är samma koncentration år ut och år in. Inte det resultat vi egentligen ville ha, men det är samtidigt ett jätteviktigt resultat. Det visar att vi måste se över de metoder vi använder för att försöka minska människors intag av kadmium.
Han konstaterar att utan sparade blodprov hade det varit helt omöjligt att genomföra projektet.
– Då hade vi väl fortfarande trott att våra åtgärder varit effektiva.
Miljögifter och diabetes
Den senaste studien Ingvar Bergdahl själv varit involverad i handlar om kopplingen mellan diabetes och långlivade organiska föroreningar som PCB och DDT. Det finns ganska många studier som visar att personer med diabetes har högre nivåer av dessa gifter i blodet än friska personer. Får man då diabetes av dessa ämnen?
– Vi hade funderat på det länge och gjorde slutligen en studie på personer som lämnat sina prover både före och efter diabetesdiagnosen.
Resultatet visade att skillnaderna mellan diabetiker och andra ökade efter att en person fått diabetes, och inte innan, vilket det borde göra om ämnena orsakade diabetes.
– Det blir alltså mindre troligt att miljöföroreningarna var en orsak. Skälet till att skillnaden ökade är sannolikt att diabetiker är försiktiga med fettintaget, så det finns mindre kroppsfett att fördela de här fettlösliga gifterna på. Därför blir halten i blodet högre.
Personerna har alltså lika mycket av ämnena i kroppen före som efter insjuknandet, men andelen i blodet efter blir högre.
– Att visa tecken på att miljögifterna inte bidrog till sjuklighet är ju kanske inte den sida man som miljöforskare vill vara på, säger han och skrattar. Men det är viktigt att klarlägga. Och det hade inte gått om vi inte haft biobanken.